Jag vara ute på en morgonpromenad när jag gick förbi ett fönster med ett papper uppsatt i fönstret. Rubriken löd: Naprapat Stockholm, och sedan följde en jobbannons som lät så rolig att jag direkt var tvungen att gå in och kolla hemsidan som det hänvisades till. Det visade sig att man var tvungen att vara utbildad naprapat för att kunna söka jobbet och det var jag ju inte ens i närheten av att vara. Jag sökte vidare på nätet för att hitta hur lång tid det tar att utbilda sig till naprapat. Tydligen krävs det en massa års studier för att kunna söka jobbet, och då kommer ju jobbet som nu utannonseras vara tillsatt med säkerhet. Men kanske kommer det fler jobb på samma arbetsplats. Så jag tog tag i att komponera en ansökan för att komma in på naprapathögskola.

Efter några månader får jag svar att jag har kommit in och att jag börjar om tre veckor. Vid det laget hade jag redan glömt mitt infall att söka till utbildningen och var mitt uppe i en hetsig period på jobbet. Jag segnade ner på golvet innanför dörren i min lägenhet och funderade på vad jag skulle göra. Ska jag hoppa på infallet som jag hade för några månader sedan eller ska jag fortsätta på den inslagna vägen som jag redan är på. Varför hade jag ens tyckt att jobbet verkade så roligt? Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var som lockade mig så, men samtidigt är jag inte helt nöjd med hur min arbetssituation ser ut just nu. Så jag tänker att jag måste chansa lite i livet, i värsta fall får jag väl gå tillbaka till mitt jobb och fortsätta på den väg jag är på nu. Jag tar med andra ord chansen och lägger om mitt liv helt. Jag tar tjänstledigt från jobbet och börjar anpassa mitt liv efter att bara ha studielån och -bidrag att leva på. Ibland undrar jag vad jag har tagit mig till, men oftast känns det helt rätt i magen. Den som lever får se hur det slutar.

naprapat stockholm